Jag läser Karin Bojs krönika i DN om att vi åtminstone ska öppna ögonen och göra medvetna val att flyga till Thailand på semestern och äta nötkött, om vi nu ändå ska göra det. Att vi har ett val.
Den insikten har många redan gjort, helt eller delvis, men fler behöver vakna upp. Och det är inte lätt. Strategierna för att slippa känna har vi utvecklat till en konst: förnekelse, att rationalisera sitt beteende, fortsätta som om inget har hänt – fortsätta konsumera, resa, jobba mer och mer mot någon annans tillväxtmål vi egentligen inte tror på, dvs leva ett slags dubbelliv i strid mot vår egen moraliska kompass. En del hoppar av ekorrhjulet som en protest, andra blir passiva, och intar en Business-as-usual-mentalitet, med en övertro på att kapitalism, samhällssystem och politiker ska lösa problemet, eller på att den tekniska utvecklingen ska rädda oss. Så sviker vi oss själva. Och vår egen väg, vilja och värdegrund. Och måste döva oss med missbruk av olika slag för att stå ut. Med konsumtion, spelmissbruk, sociala medier, mat, träning etc slipper vi känna tomheten och längtan efter oss själva. Och precis som vid andra sorters missbruk får skulden och ångesten efteråt oss att boka ännu en utlandsresa för att slippa känna efter. Och så skadar vi oss själva och planeten ännu mer.
Vi lever i en värld där vi har utvecklat ett missbruksbeteende. Först när vi är medvetna kan vi skapa det liv och den värld vi vill leva i. Vi är alla aktörer i den utveckling som sker, och vi har alla kraften att förändra inom oss. De val vi gör i dag spelar roll.
Religion har spelat en roll i att ta oss dit vi är. Genom den har vi skapat en tro på en Gud utanför oss själva, en yttre makt som vi alla blir barn inför. Utan möjlighet att påverka. Det är dags att hämta hem kontakten med vår egen potential, vår kraft, och därmed vår andlighet. Andlighet är ett ord som kan verka skrämmande för oss. Det finns skeptiska röster som undrar hur det kan hjälpa mänskligheten att meditera när världen runtomkring blir varmare och varmare. Att vi tvärtom borde sluta ägna oss åt vårt ego och gå ut och agera. Men det yttre och inre hänger ihop. Utan kontakt med oss själva i allt vad vi är, med alla känslor av skam, skuld, rädsla och sorg orkar vi inte bära vad som faktiskt sker runt oss, och vi stänger av. Då stänger vi samtidigt av en bit av oss själva. Och fortsätter med vårt missbruksbeteende och överkonsumtion för att stå ut.
Andlighet kanske inte handlar så mycket om att stänga in sig i en grotta och meditera, trancendens och änglar, utan om att när vi medvetandegör och fördjupar relationen till oss själva fördjupar vi samtidigt relationen till naturen, planeten och till varandra. Det handlar om att när vi stillar oss, går inåt och lyssnar till vår egen röst är det planeten vi hör. Vi är alla en del av samma röst, av samma smärta. Det är själva anledningen till att vi flyr, men det är när vi delar den som kraften väcks. Nu närmar vi oss vägs ända, där det inte längre finns någonstans att ta vägen. Vi måste ta oss själva och vår egen värdegrund på allvar.
För många låter det här som ett stort steg att ta, när hjulet snurrar fortare och fortare och vi knappt hinner läsa läxan med våra barn på kvällen. Fokus, närvaro och stillhet är en lyxvara i mångas liv.
Det finns terapiformer som ser människans existentiella livsutmaning, andlighet och behov av naturen i ett holistiskt perspektiv. Med rötter i den existentiella och transpersonella psykologin tas dessa villkor in i terapiarbetet, eftersom det är en del av vad det innebär att leva i den här världen, i den här tiden. Psykosyntes är ett exempel. Ekopsykologi och djupekologi är andra område som växer – och som många forskare i dag kan peka på – att naturens läkande förmåga för psykisk ohälsa och som en nödvändighet för människans välbefinnande, att vi i grunden är en ekologisk varelse. Även den traditionella beteendevetenskapen behöver börja inkludera den existentiella smärtan som handlar om planetens överlevnad. Ett perspektiv som bygger på att vi är en del av allt. Det är dags att sluta separera oss själva från varandra och vår planet.
Om vi i djupet av oss själva förstår att vi alla är ett kan vi inte fortsätta skada varandra, planeten, djuren och oss själva. Tacksamhet, hopp och tillit väcks. Tillsammans har vi alla möjligheter. Men vi måste våga vakna upp.
// Lisa Wiklund
Dagens gästbloggare är Lisa Wiklund, Innerwell. Hon är diplomerad psykosyntesterapeut och coach utbildad vid PsykosyntesAkademin i Stockholm och arbetar även som konsult inom HR. Tidigare har hon bloggat om
Digitala möten i klimatpåverkans spår.
#metoo och elefanten i rummet – om organisatorisk hållbarhet
